Det stora uppvaknandet del 4
– Min egen resa (1)
Välkommen att ta del av min egen resa, kanske känner du igen dig i det jag har berätta. Jag vill att du ska förstå hur min uppväxt och mina val därefter har tagit mig dit jag är i dag, just nu. Min livsresa fortsätter…. Du är välkommen hit och frossa i det jag delar med mig av.
Jag börjar från början, genom barndom och min uppväxt. Jag föddes på Visby, Lasarett den 31 maj 1967 tre veckor före beräknad ankomst. Jag var liten, minstingen och yngst i syskonskaran av tre. Jag har två äldre bröder. Jag lärde mig tidigt att utnyttja rollen som ”Lilla Lotta”, till min fördel så ofta jag kunde. Från början var det en överlevnadsstrategi för att få uppmärksamhet OCH få min vilja igenom, genom att spela rollen som ”Lilla Lotta” och ta på mig ”offerrollen” kunde jag många gånger gå segrande ur striden mot mina äldre bröder eller slippa undan sådant som jag inte gillade. Men medaljen hade en baksida. Det visade sig mycket senare att ”Lilla Lotta” rollen hade blivit en av mina fasader som jag länge var omedveten om och den var inte till min fördel.
Jag är uppvuxen i Slite på Gotland, ett samhälle på då ca 1000 invånare som domineras av cementfabrikens groteska siluett mot himlen och dova bakgrundsmuller. Men det var inget jag tänkte på som barn. När jag var barn var Slite ett levande samhälle och där fanns en hel massa olika butiker, kläder, skor, pappers-och leksakshandel, bosättning och matbutiker. Speciellt vid julskyltningen var det spännande att titta i butikerna och gå och handla julklappar. De flesta jag kände levde sina liv där och lämnade sällan Slite för att åka in till Visby och handla. I dag ser det helt annorlunda ut, utbudet av service och handel är minimalt och många åker in till Visby för att handla.
Det finns en fin sandstrand i Slite, där tillbringade vi mycket tid på sommaren ( se bilden överst). Ibland åkte vi med vår granne ”Farbror Olle” i hans lilla båt ut till någon ö utanför Slite. Det var alltid en höjdpunkt att gå på upptäcktsfärd runt ön! En annan sak som var väldigt bra med Slite, var att det alldeles nära där jag bodde fanns ett stall. När jag fick min veckopeng på lördagen gick jag ofta till stallet och fick rida några varv i hagen för min veckopeng. Jag kunde hänga där i timmar och bara titta, för jag var för liten för att vara med de stora stalltjejerna. Men jag älskade det verkligen. Min kärlek till hästarna finns kvar och jag rider så snart jag får möjlighet.
Vi barn som bodde i Slite var som en flock vildhästar, vi sprang fritt ute och lekte från det att vi började skolan. Inget var farligt och ingen var direkt orolig för vad vi kunde tänkas hitta på, alla visste vilka vi var och var vi hörde hemma. Det blev en hel del bus såklart och allt var inte så snällt kanske. Men mest småbus som att palla äpplen, kasta kottar och snöbollar på förbipasserande från ett perfekt gömställe i grannens häck.
I en totalt odigitaliserad värld var fantasin min bästa vän. Jag och mina vänner var väldigt kreativa och tillverkade mycket av som vi ville ha eller behövde, på egen hand. Pysslade, ritade, målade, sydde, sågade och spikade mm. Nu när jag ser tillbaka på det så inser jag hur utvecklande och stärkande det var. Det handlade om att ta eget ansvar, glädjen när vi lyckades men också ta konsekvenserna när det inte riktigt blev så bra…
…ett roligt exempel: Jag och en kompis fick en lysande ide’ att vi skulle hjälpa hennes föräldrar att måla om en stol som stod på deras gård. Ja, sagt och gjort. Vi hittade en burk målarfärg och penslar i hennes pappas verkstad (han var snickare). Färgen var inget vidare snygg, den var lila-brun.
Men stolen skulle ändå bli snyggare än nu tyckte vi. Vi målade först fint med pensel, efterhand blev vi kladdigare och kladdigare om fingrarna och vi började kladda runt i färgen med hela händerna. Till slut hällde vi färgen över stolsitsen och gissa vad… vi satt oss såklart på stolen!! Med kläderna på!! Helt uppslukade av stunden och det roliga påhittet.
Helt plötsligt bröts förtrollningen och vi kom på att Oj, snart kommer mamma hem, bäst vi tvättar oss. Färgen hade såklart gått igenom alla kläder och våra rumpor var fulla av lila-brun målarfärg. Vi gjorde vad vi kunde för att tvätta oss rena, men färgen var sådan att den inte gick att tvätta bort med vatten, så det hjälpte inte att vi satt som ljus i badkaret, när min kompis mamma kom hem. Vi hade lämnat färgspår överallt och det slutade med att mamman fick åka en mil till Slite och köpa lacknafta och sedan tvätta oss rena på rumpan. Många år senare fanns det fortfarande lila-brun färg på ljusknappen i hallen, som ett minne av denna lilla episod. Det var ett sånt bus som ”bara hände”😊
Min önskan för framtiden är att vi kan kombinera fördelarna med digital teknik, med egen fantasi och kreativitet. Dra nytta av det bästa från båda världarna för att återerövra och använda alla våra förmågor, fysiska, psykiska, mentala och spirituella. Balans. Jag är helt säker på att det stora uppvaknandet tar oss åt det hållet. När mobilförtrollningen släpper taget om våra sinnen, kommer vi att inse vad vi har gått miste om, nämligen meningen med livet. Det är det, det stora uppvaknandet handlar om, gott folk – att hitta meningen med livet. Sitt eget livs mening.
Jag finns här, för att visa vägen efter bästa förmåga, utifrån det jag känner in och den kunskapsnivå jag har för tillfället.
Kära du - välkommen ombord till det ”stora uppvaknandet”!
Comments